Ehuru Luther ännu var en sträng papist, blef han likväl in, tagen af fasa öfver dessa aflatskrämares hädiska förmätenhet, Många i hans egen församling hade köpt aflatsbref, och det vade icke länge, förrän de komma till honom, bekände sina många synder och väntade att få aflösning, icke emedan de voro botfärdiga och önskade att omvända sig, utan på grund af sitt aflatsbref. Luther vägrade att gifva dem aflösning och undervisade dem, att om de icke ångrade och omvände sig, skulle de omkomma i sina synder. Under stort bryderi gingo de till Tetzel och beklagade sig för honom, att deras biktfader icke ville erkänna hans aflatsbref; och några fordrade djärft, att deras penningar skulle återlemnas till dem. Munken blef mycket förbittrad häröfver. Han uttalade de mest förfärliga förbannelser, lät uppresa bål på torgen i städerna samt förklarade, att han hade befallning från påfven att bränna de kättare, som dristade sig till att göra invändningar mot hans allraheligaste aflatsbref.