Luthers råder var en man med en stark och verksam anda; han var karaktersfast, ärlig, bestämd och rättfram. Han följde sitt samvetes öfverbevisning, hvilka följder detta än förde med sig. Hans goda omdömesförmåga föranledde honom till att betrakta munkväsendet med misstro. Han blef mycket missnöjd, när Luther utan hans samtycke gick i kloster, och det varade två år, innan fadern blef försonad med sin son, och äfven efter den tiden hyllade han fortfarande samma åsigter.