Fastän Luther hade blifvit påverkad af Guds Ande till att begynna sitt verk, skulle det likväl icke genomföras utan stor kamp. Hans fienders smädelser, deras falska framställning af hans afsigter och deras orättvisa, ondskefulla anmärkningar om hans kar akter och bevekelsegrunder hopades på honom såsom en öfversvämmande flod; och det var icke utan verkan. Han hade varit viss på, att folkets ledare, både i församlingarna och i skolorna, med glädje skulle förena sig med honom i hans ansträngningar för att frambringa en reformation. Upp. muntrande ord från höga ämbetsmän hade ingifvit honom glädje och hopp. Han hade redan haft en aning om, att en ljusare dag skulle uppgå för församlingen. Men uppmuntringen hade blifvit utbytt mot klander och fördömelse. Många högt ansedda män både i kyrkan och staten voro öfvertygade om hans tesers riktigliet; men de insågo snart, att emottagandet af dessa sanningar skulle medföra stora förändringar. Att upplysa och omvända folket skulle i verkligheten vara att undergräfva den katolska kyrkans myndighet, att hämma de tusentals strömmar, som nu flöto till hennes skattkammare och derigenom betydligt inskränka de påfliga ledarnes omåttlighet och lyx. Vidare, att lära folket att tänka och handle som ansvariga väsenden och att förtrösta på Kristus allena för frälsning, skulle omstörta påfvens tron och slutligen deras egen myndighet. Af detta skäl förkastade de den kunskap, som Gud erbjöd dem, och intogo en fiendtlig ställning mot sanningen och mot Kristus, i det de motsatte sig den man, som Gud hade sändt för att upplysa dem.