Luther bäfvade, når han såg på sig sjelf - en enda man, som uppsatte sig emot jordens mäktigaste herrar. Han tviflade ibland på om han verkligen hade blifvit ledd af Gud till att motsätta sig kyrkans myndighet. Han skref: "Hvem var jag, att jag skulle motstå hans majestät påfven, inför hvilken jordens konungar och hela verlden bäfvade ?" "Ingen kan fatta hvad jag led under de första två åren och hur djupt jag sjönk i nedslagenhet, ja till och med förtviflan." Men Gud lät honom icke blifva alldeles modlös. När mänskligt understöd fattades så han upp till Gud allena och lärde, att han med fullkomlig trygghet kunde stödja sig på Guds allsmäktiga arm.