”När man kan göra detta," skref han till en vän, "har den förtryckte en dubbel fördel; för det första kan det som nedskrifves framläggas för andras afgörande; och för det andra har man bättre tillfälle att väcka fruktan, om icke samvetet, hos en förmäten, pladdrande despot, som annars kufvar oss genom sitt öfvermodiga språk." Vid det nästa mötet framstälde Luther en klar, innehållsrik och kraftig utläggning af sina åsigter, hvilken han understödde med många citater ur Skriften. Denna afhandling uppläste han högt, hvarefter han lemnade den till kardinalen, som likväl kastade den föraktligt åt sidan, i det han förklarade, att den innehöll blott en mängd intetsägande ord och ändamålslösa anföranden. Luther, som nu kände sig uppeldad, gick derpå den öfvermodige prelaten till mötes på hans egen mark - kyrkans traditioner och lärosatser - och omstörtade fullkomligt hans förmätna antaganden.