Luthers bemödanden vid detta tillfälle voro icke utan goda följder. Den stora församlingen, som var tillstädes, hade läglighet till att jämföra de två männen och att sjelfva döma om den anda, som besjälade dem, såväl som om deras olika ståndpunkters styrka och sanningsenlighet. Hvilken betecknande motsats! Reformatorn framstod i enkelhet och ödmjukhet; han förlitade sig ståndaktigt på Guds styrka, ty han hade sanningen på sin sida. Påfvens representant deremot var befallande, stolt och obillig samt anförde icke ett enda bevis från Bibelns och dock ropade han häftigt: "Återkalla, eller du skall sändas till Rom för att straffas! "