Detta var en förfärlig tid för reformationen. Roms bannlysningsbullor hade under århundraden injagat fruktan hos mäktige monarker; de hade förorsakat elände och förödelse i stora konungariken. De som vara föremål för bannlysningen, blefvo betraktade med fruktan och afsky; de fingo ej umgås med sina medmänniskor och blefvo behandlade som banditer, hvilka borde utrotas från jorden. Luther var icke blind för den storm som var i begrepp att bryta lös öfver honom; men han stod fast och förlitade sig på Kristus såsom sin hjälp och sin sköld. Med en martyrs tro och frimodighet skrot han: " Jag vet icke hvad som snart skall hända, ej beller bekymrar jag mig derom." "Hvar helst detta slag än når mig, fruktar jag likväl icke. Icke så mycket som ett bIa!! faller till jorden utan vår himmelske Faders vilja. Hur mycket mera skall han då hafva omsorg fur oss! Det är en ringa sak att dö för ordet, enär det Ord, som blef kött för oss, sjelf dog. Om vi dö med honom, skola vi ock lefva med honom, och när vi gå igenom hvad han bar gått igenom före oss, skola vi vara, der han är, och alltid bo bos honom."