Men Luther var ännu oförfärad. Rom hade utslungat sina förbannelser emot honom, och verlden såg på, ej betviflande, att han skulle omkomma eller tvingas till att gifva vika. Men han kastade förkastelsedomen tillbaka på kyrkan sjelf med förfärlig kraft samt tillkännagaf offentligen sitt beslut att lemna henne för evigt. I närvaron af en stor skara studenter, professorer och borgare ur alla klasser uppbrände Luther påfvens bulla samt hans kyrkolagar dekretaler och vissa skrifter, i hvilka den påfliga makten försvarades. "Genom att bränna mina böcker," sade han, "hafva mina fiender varit i stånd att göra sanningens sak förhatlig hos några personer samt att förderfva själar; af detta skäl bränner jag äfven deras böcker. En svar kamp har just börjat. Hitintills har jag lekt med påfven, nu för jag ett öppet krig emot honom. Jag började detta verk i Guds namn, det skall afslutas utan mig och genom hans kraft.”