Herrens fruktan bodde i Luthers hjärta och satte honom i stånd till att vara ståndaktig i utförandet af sina planer samt ledde honom till djup ödmjukhet inför Gud. Han kände ständigt, att han var beroende på Gud, och han uraktlät icke att begynna hvarje dag med bön, medan han i sitt hjärta oupphörligt uppsände en stilla anhållan om vägledning och understöd. Han sade ofta: "Flitigt bedt är mer än hälften studeradt."