Förmaning till trofasthet
Det var ett stort kors för mig, att berätta för felande människor, vad som hade visats mig angående dem. Det innebar en stor sorg för mig, att se andra besvärade eller bedrövade. Och då jag gav mig i kast med, att förkunna budskapen, brukade jag ofta linda in dem i bomull, varefter jag grät i förtvivlan. Jag såg på dem, som endast tycktes ha sin egen själ att vaka över och tänkte, att i fall jag vore i deras kläder, skulle jag inte knorra. Det var svårt för mig, att förmedla de tydliga, genomborrande vittnesbörd, som hade getts mig från Gud. Jag inväntade bekymrad gensvaret och om vederbörande reste sig upp emot tillrättavisningen och dessutom motsatte sig sanningen, brukade denna fråga infinna sig i mitt sinne: Framförde jag budskapet riktigt? Kunde det inte ha funnits något sätt, att rädda dem på? Och härigenom pinades min själ så svårt, att jag ofta kände, att döden skulle vara en välkommen budbärare och graven ett skönt vilorum.