Vi bad allvarligt till Gud för modern, enligt anvisningarna i Jakobsbrevet, och vi kände oss säkra på, att våra böner hade blivit hörda. Jesus var mitt ibland oss, för att bryta Satans makt och släppa fången loss. Men vi var säkra på, att moderns styrka först skulle återvända, sedan barnets skrikande hade upphört. Vi smorde barnet och bad över det, i tron om, att Herren skulle ge både mor och barn frid och vila. Detta inträffade också. (123) Barnets skrik slutade, och vi lämnade dem bägge i gott skick. Moderns tacksamhet gick inte att uttrycka med ord.