Att besegra förtvivlan
Jag drabbades av missmod den första natten, sedan vi hade nått mötesplatsen. Jag försökte, att övervinna det, men det verkade omöjligt, att behärska tankarna. Mina små tyngde på sinnet. Vi hade lämnat en i delstaten Maine, två år och åtta månader gammal, och en annan liten en på nio månader i New York . Vi hade precis avverkat en tröttande resa under stora lidanden, och jag tänkte på dem, som njöt sina barns sällskap i sina egna stilla hem. Jag såg tillbaka på våra hittillsvarande liv, och erinrade mig de uttalanden, som en syster kommit med för några få dagar sedan. Hon tyckte det måste vara väldigt behagligt, att åka häst och vagn genom landet, utan att något tyngde ned mig. Det var just ett sådant liv, som hon skulle glädja sig åt. På den tidpunkten längtade mitt hjärta efter mina barn, i synnerhet efter mitt spädbarn i New York, och jag hade precis lämnat mitt sovrum, där jag hade kämpat (132) med mina känslor, och sökt Herren under många tårar för kraft till, att underkuva mitt knorrande, och att förneka mitt jag för Jesu skull.