I det, att jag knäböjde och bad, lyftes mina bördor med ens av mig och mitt hjärta lättades. Först kom det en känsla av skräck över mig och jag försökte, att återta min smärtsamma börda. Det tycktes mig, att jag hade ingen rätt till, att erfara glädje och lycka. Dock tycktes Jesus mig påtagligt nära; jag kände mig i stånd till, att komma till Honom med alla mina sorger, olyckor och prövningar, precis som de behövande kom till Honom för lindring, då Han var på jorden. Det rådde en förvissning i mitt hjärta om, att Han förstod mina särskilda vanskligheter och kände med mig. Jag kan aldrig glömma denna dyrbara försäkran om Jesu medlidande ömhet mot en, som var så ovärdig Hans uppmärksamhet. Jag lärde mig mera om Kristi gudomliga karaktär under denna korta stund, (24) då jag böjde knä ibland de bedjande, än någonsin förr.24