Då syndare manades, att komma fram till altaret, svarade hundratals på uppmaningen och jag, ibland de sista, pressade mig genom mängden och intog min plats med de sökande. Men i mitt hjärta väcktes det en känsla om, att jag aldrig skulle bli värdig, att kallas för ett Guds barn. Jag hade ofta sökt efter frid i Kristus, men jag tycktes aldrig finna den frihet jag önskade. En fruktansvärd bedrövelse vilade över mitt hjärta. Jag kom inte ihåg något jag gjort, som skulle väcka skuldkänslor; men för mig var det, som om att jag inte var god nog, att träda in i Himmelen, att detta på hela taget var för mycket, att vänta sig.