Vi var för plågade till att sova eller vila. De timmar, då vi skulle ha uppfriskats genom sömn, användes ofta till, att besvara långa brev, föranledda av missunnsamhet. Medan andra sov, tillbringade vi många timmar bittert gråtande, med sorg för Herrens sak. Till sist sade min man: ”Hustru, det lönar sig inte längre, att kämpa. Det här tynger ned mig, och kommer snart att lägga mig i graven. Jag rår inte med mera. Jag har gjort en anteckning på ett papper om, att jag inte skall publicera mera.” Då han steg ut genom dörren, för att gå med anteckningen till tryckeriet, svimmade jag. Han kom tillbaka och bad för mig. Hans bön blev besvarad, och jag kände lindring.