Så kom Satan i en annan form. Min man blev allvarligt sjuk. Hans symptom var illavarslande. Han hade kramper i intervaller, och led av svår smärta. Hans fötter och ben var kalla. Jag gned dem, tills jag inte orkade längre. Broder Harris befann sig på sitt arbete några kilometer bort. Systrarna Harris och Bonfoey samt min biologiska syster Sarah var de enda, som var tillstädes; och jag samlade just då mod till, att tro på Guds löften. Om jag någon gång har märkt av min svaghet, var det vid denna tidpunkt. Vi visste, att något måste göras, genast. För vart ögonblick blev min mans sjukdom mera kritisk. Han hade uppenbart drabbats av kolera och bad oss om förbön, och vi vågade inte avvisa hans önskan. Det var i stor svaghet, som vi böjde oss ned inför Herren. Med en djup förnimmelse av min ovärdighet, lade jag mina händer på hans huvud, och bad till Herren om, att uppenbara Sin kraft. Strax inträdde det en förändring. Hans naturliga ansiktsfärg återvände, och Himmelens ljus strålade på hans anlete. Vi blev alla fyllda med outsäglig tacksamhet. Aldrig hade vi bevittnat ett så anmärkningsvärt bönesvar! |