Allt pekade på, att min bror skulle leva i högst några dagar; men mot alla förväntningar levde han vidare i sex månader, under hemska plågor. Min syster vakade trofast över honom in i det sista. Vi hade förmånen, att besöka honom före hans död. Det var ett rörande möte. Han var kraftigt förändrad, ändå lyste hans tärda ansikte av glädje. Ett klart hopp om framtiden höll honom uppe hela tiden. Vi höll bönestunder i hans rum, och Jesus verkade vara väldigt nära. Vi måste skiljas från vår käre bror, i förvissningen om, att aldrig möta honom igen på denna sida av de rättfärdigas uppståndelse. Hastigt därefter föll min bror i sömn i Jesus, i fullt hopp om, att få del av den första uppståndelsen.