Nästa morgon rådgjorde vi sinsemellan om, huruvida vi skulle återvända till Rochester, eller fortsätta. Familjen, som hade gett oss husrum, sade, att i fall vi fortsatte, skulle vi få begrava barnet längs vägen; och allt tydde på det. Men jag tordes inte åka tillbaka till (145) Rochester. Vi trodde, att barnets lidanden var Satans verk, som ville förhindra vår resa, och vi vågade inte visa honom hänsyn. Jag sade till min man: ”Om vi far tillbaka, väntar jag mig, att barnet dör. Han kan ändå bara dö, om vi åker vidare. Låt oss fortsätta resan, och lita på Herren.”