Då vi förberedde oss på, att ta tåget, kände vi oss väldigt allvarstyngda och började, att be; och sedan vi överlämnat oss själva till Gud där, kunde vi inte låta bli att gråta. Vi gick till järnvägsstationen med en förnimmelse av djupt allvar. Då vi steg upp i tåget, gick vi in i vagnen längst fram, som hade säten med höga ryggstöd och hoppades på, att vi skulle få sova något den natten. Vagnen var full och vi gick tillbaka till nästa och fann sittplatser där. Som vanligt vid våra nattliga resor, lade jag inte ifrån mig min hätta och höll i min kappsäck, som om vi väntade på något. Vi nämnde båda våra säregna förnimmelser.