Tåget hade kört omkring fem kilometer från Jackson, då dess rörelser blev väldigt våldsamma, det kastade sig bakåt och framåt och till sist stannade det. Jag öppnade fönstret och såg en av vagnarna stå nästan på ända. Jag hörde stön av smärta och det rådde stor förvirring. Lokomotivet hade slungats bort från spåret; men vår vagn stod kvar på spåret och var skild med omkring trettio meter från de främre vagnarna. Kopplingen hade inte gått i bitar, men vår vagn (154) var inte längre fäst vid den framför sig. Det var, som om en ängel hade skilt vagnarna åt. Bagagevagnen var inte särskilt illa åtgången, och vår stora koffert med böcker var alldeles oskadd. Andraklassvagnen var krossad, jämte passagerna hade delarna spritts på ömse sidor om spåret. Den vagn vi sökte en plats i, var svårt söndrad och dess ena ände stod upprest på spillrorna. Fyra personer avled eller dog senare av sina skador, och många fick svåra blessyrer. Vi kunde inte annat, än tänka, att Herren hade sänt en ängel, för att skydda våra liv.