Jag kände intensivt rörande detta. Jag trodde inte för ett ögonblick, att min man skulle dö. Men hur kunde den förvissningen ingjutas i honom? Jag bad till Gud om, att vägleda mig, och inte låta mig ta ett galet steg; utan att ge mig visdom till, att välja den rätta vägen. Ju mera allvarligt jag bad, desto starkare överbevisad blev jag om, att jag måste föra min man till hans bröder, också om vi så skulle vända tillbaka till Dansville.