Läran om evigt straffande
I mitt sinne fördunklades Guds rättfärdighet, barmhärtighet och kärlek. Mitt mentala lidande vid den tiden var oerhört. Jag hade lärt mig att tro på ett evigt brinnande helvete; och då jag tänkte på syndarens eländiga tillstånd utan Gud, utan hopp, blev jag djupt förtvivlad. Jag fruktade, att jag skulle gå förlorad, och att jag skulle tillbringa hela evigheten som en levande död. Den förfärande tanken var alltid inför mig, att mina synder var för stora att förlåta och att jag skulle gå evigt förlorad.