(32) Fram till denna tidpunkt hade jag aldrig bett offentligt, och hade endast sagt några få generade ord vid bönemöten. Det blev nu inpräntat i mig, att jag skulle söka Gud i bön vid våra små samlingar. Det tordes jag inte av fruktan för, att bli förvirrad och misslyckas med, att uttrycka mina tankar. Men plikten blev så kraftfullt inpräntad i mitt sinne, att, då jag försökte att be i det fördolda, tyckte jag mig göra narr av Gud, eftersom jag inte hade åtlytt Hans vilja. Förtvivlan strömmade över mig och i tre långa veckor trängde inga ljusstrålar igenom det mörker, som omgav mig.