Då jag blev nedslagen, blev en del av de närvarande allvarligt oroade, och skulle till att larma läkare, i tron, att en plötslig och farlig sjukdom hade drabbat mig; men min mor bad dem, att låta mig vara, ty det var uppenbart för henne, och för de andra erfarna kristna, att det var Guds förunderliga kraft, som hade rammat mig. Då jag slutligen gick hem igen, följande dag, hade en stor förändring inträffat i mitt sinne. Det tycktes mig, att jag knappast kunde vara samma person, som hade lämnat min (39) fars hus föregående kväll. Detta Skriftställe ljöd hela tiden i mina tankar: ”HERREN är min herde, mig skall intet fattas.” Psaltaren 23:1. Mitt hjärta fylldes av lycka, i det att jag stilla upprepade dessa ord.