I sex månader täcktes inte mitt sinne av en enda skugga, ej heller försummade jag en enda plikt. Hela mitt väsen var inställt på, att göra Guds vilja och hela tiden ha Jesus och Himmelen i åtanke. Jag blev överraskad och (40) hänryckt över de klara lärosatser, som nu framställdes för mig om försoningen och Kristi gärning. Jag tänker inte gå in närmare på mina tankegångar; det räcker att säga, att det gamla var förbi, se, det nya hade kommit. {Se Andra Korintierbrevet 5:17.} Inte så mycket som ett enda olycksmoln spolierade min fullkomliga lycksalighet. Jag längta efter, att förtälja berättelse om Jesu kärlek, men jag kände ingen lockelse till, att inleda vardagliga samtal med andra. Mitt hjärta var så fyllt med Guds kärlek och den frid, som övergår allt förstånd, att jag njöt av begrundelse och bön.