Natt efter natt tycktes jag i mina drömmar verka för själars frälsning. Under dessa stunder visades bestämda situationer för mitt inte öga; dessa sökte jag därefter upp och bad för dem. I alla fall, så när som på ett, överlämnade dessa personer sig till Herren. En del av våra mera formella bröder fruktade, att jag var för ivrig för själars omvändelse, men tiden syntes mig så kort, att det åvilade alla, som hyste hopp om en välsignad odödlighet och väntade på Kristi snara ankomst, att arbeta utan upphörande för dem, som fortfarande var i sina synder och stod på ruinens fruktansvärda rand.