Det var ett förfärligt slag för mig, då min man dog, och det kändes extra hårt, eftersom det skedde så plötsligt. Då jag så, att hans ansikte var dödsmärkt, kände jag mig fullständigt hjälplös. Jag längtade efter, att få skrika ut min smärta ut. Men jag visste, att det inte skulle rädda min käre mans liv. Jag menade, att det skulle vara okristligt, att överge mig åt sorgen. Jag sökte hjälp och tröst ovanifrån, och jag tilläts att uppleva hållbarheten hos Guds löften. Herrens hand höll mig uppe.