Från den tidpunkt, då vi steg på tåget, (269) kände jag mig fullständigt förvissad om, att jag var på pliktens väg. Jag har haft en ljuvlig gemenskap med min Frälsare, och har insett, att Han är min tillflykt och mitt försvar, och att ingen skada kan göras mig, så länge som jag är engagerad i det arbete, som Han har gett mig att göra. Jag känner en varaktig tillit till Guds löften, och njuter den frid, som endast kommer från Jesus . . . .