Äldstebroder Haskell såg tillbaka på de troendes erfarenhet i Tessalonika, som på en tidig tidpunkt blev kallade, att lida gruvliga förföljelser, ända till döds. I sitt första brev till de sörjande på denna ort tröstar aposteln Paulus dem med den kristnes säkra hopp. ’. . . så att ni inte sörjer som de andra, som inte har något hopp. Eftersom vi tror att Jesus har dött och uppstått, så tror vi också att Gud skall föra fram dem som insomnat i Jesus tillsammans med honom. Vi säger er detta enligt ett ord från Herren: vi som lever och är kvar till Herrens ankomst skall alls inte komma före de insomnade. Ty när en befallning ljuder, en ärkeängels röst och en Guds basun, då skall Herren själv stiga ner från himlen. Och först skall de som dött i Kristus Jesus uppstå. Därefter skall vi som lever och är kvar ryckas upp bland moln tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och så skall vi alltid vara hos Herren. Trösta därför varandra med dessa ord.’ Första Tessalonikerbrevet 4:13-18.”