Vi gick alla in under trädet och satte oss ned, för att betrakta platsens härlighet. Just då kom trosbröderna Fitch och Stockman, som hade förkunnat evangeliet om riket och som Gud hade lagt i graven, för att frälsa dem, fram till oss och frågade oss, vad vi hade gått igenom, medan de sov. Vi försökte, att erinra oss våra största prövningar, men de tycktes så små jämförda med den långt mera översvinnliga och tungt vägande härlighet, som omgav oss, att vi inte hade något att säga. I stället ropade vi alla: ”Halleluja! Himmelen är värd alla besvär” och så spelade vi på våra härliga harpor, så att det gav genljud under Himmelens valv.