Snart drogs våra blickar österut, där en liten, mörk sky hade visat sig, omkring hälften så stor som en mans hand. Alla visste vi, att detta var Människosonens tecken. I högtidlig stillhet blickade vi alla på molnet, då det nalkades och blev ljusare, ja, det strålade allt intensivare, tills det var en stor, vit sky. Underdelen tycktes vara av eld; en regnbåge var välvd över skyn, medan molnet omgavs av tusentals änglar, som sjöng den underbaraste sång och på skyn satt Människosonen. Hans hår var vitt och lockigt och räckte ned på axlarna och på Hans huvud satt många kronor. Hans fötter hade utseendet av eld; i höger hand höll (66) Han en vass skära, i vänster en basun av silver. Hans ögon var som flammande eld, vilken genomforskade Hans barn om och om igen. Då blev alla ansikten bleka och anletena på dem, som Gud hade förkastat, blev mörka. Då ropade vi alla: ”Vem kan förbli stående? Är min klädnad fläckfri?” Änglarna slutade att sjunga och det rådde en stund högtidlig tystnad, sedan sade Jesus: ”Den, som har rena händer och rent hjärta kan förbli stående; Min nåd är tillräcklig för Dig.” Vid detta lyste våra ansikten upp och glädje fyllde varje hjärta. Och änglarna utstötte en högre ton och sjöng igen. Samtidigt närmade sig skyn stadigt jorden.