Till sist var jag nödd till, att vara på plats vid ett av mötena i mitt eget hem. Församlingen gjorde min sak till ett särskilt böneämne. Fader Pearson, som under min tidigare erfarenhet hade motsatt sig yttringarna av Guds kraft över mig, bad nu (71) allvarligt för mig och rådde mig till, att överlåta min vilja till Herrens vilja. Som en ömsint far försökte han, att uppmuntra och trösta mig och bjöd mig att tro, att jag inte hade övergetts av syndarnas Vän.