Vi skall aldrig slå oss förnöjt till ro, och upphöra att göra framsteg samt säga: ”Jag är frälst.” När den tanken slår rot, upphör också bevekelsegrunderna för vaksamhet, för bön, för allvarlig ansträngning att tvinga sig själv framåt mot högre och ädlare mål. Ingen helgad tunga kommer att höras yttra de orden, förrän Kristus anländer och vi träder genom portarna till Guds stad. Då kommer vi, med största anständighet, att skänka Gud och Lammet äran för vår eviga frälsning. Så länge som människan är full av svaghet – av egen kraft förmår hon inte att frälsa sig själv – bör hon aldrig våga att säga ”jag är frälst.”