Kristus uppmuntras i sitt hjärta av åsynen av dem, som är fattiga i ordets alla betydelser; uppmuntras av åsynen av de illa behandlade, som är saktmodiga; uppmuntras av den synbarligen otillfredsställda hungern efter rättfärdighet, av mångas oförmåga att ens börja härvidlag. Han välkomnar, så att säga, just det sakernas tillstånd, som skulle göra många pastorer förtvivlade. Han rättar till vår vilsegångna fromhet, han lägger bördan för arbetet med de fattiga och nödlidande på världens hårda ställen på män och kvinnor, som har hjärtan, vilka kan känna för de okunniga och för dem, som halkat vid sidan av vägen. Herren lär dessa arbetare, hur arbetarna skall bete sig, för att bemöta dem, som han önskar att hjälpa. De kommer att känna sig uppmuntrade, när de ser dörrar öppnas för dem, så att de kan träda in på områden, där de kan bedriva hälsomissionsarbete. Eftersom de har föga självförtroende, ger de Gud hela äran. . . .