När Guds tjänare i tro ser in i det allra heligaste och ser den store Översteprästens gärning i den himmelska helgedomen, ser de att de är människor med orena läppar, människor som ofta har talat fåfänga ord. De har god anledning att misströsta när de ser sin egen ovärdighet i motsats till Kristi fullkomlighet. Med ett hjärta, som är fullständigt ovärdigt och olämpligt för sitt stora uppdrag, utropar de: ”Jag är förlorad!” Men om de, liksom Jesaja, ödmjukar sina hjärtan inför Gud, så kommer den gärning som utfördes för profeten, att utföras för dem. Deras läppar kommer att beröras med ett glödande kol från altaret. Därigenom kommer de att glömma sig själva för en känsla av Guds storhet och makt och genom Hans villighet att hjälpa dem. De kommer att inse vilket heligt uppdrag som har anförtrotts dem och vägledas till att avsky allt som skulle få dem att vanära Honom som har sänd dem ut med Sitt budskap.