I det själavinnande arbetet var det nödvändigt att visa stor finkänslighet och vishet. Frälsaren höll aldrig tillbaka sanningen, men han uttalade den alltid på ett kärleksfullt sätt. I Sitt umgänge med andra visade Han den största takt och var alltid vänlig och hänsynsfull. Han var aldrig grov, talade aldrig i onödan ett strängt ord, utsatte aldrig en känslig själ för smärta i onödan. Han klandrade inte mänsklig svaghet. Utan fruktan fördömde Han hyckleri, otro och ogudaktighet, men det var gråt i Hans röst, när Han uttalade Sina skarpa tillrättavisningar. Han gjorde aldrig sanningen grym, utan visade alltid en djup ömhet för människorna. Varje själ var dyrbar i Hans ögon. Han uppträdde med gudomlig värdighet. Ändå ödmjukade Han Sig med den ömmaste medkänsla och aktning för varje medlem av Guds familj. Han såg i dem alla själar, som det var Hans uppdrag att frälsa.