Tråkiga, predikande böner är obefogade och malplacerade i en församling. En kort, innerlig bön uppsänd i tro kommer att göra åhörarnas hjärtan mjuka, medan de under långa böner otåligt kommer att vänta, som om de önskade att varje ord måtte vara det sista. Hade den predikant som håller en sådan bön kämpat med Gud i sin egen kammare tills han kände, att hans tro kunde gripa om löftet: ”Bed och ni skall få”, så skulle han i sin offentliga bön strax ha kommit till saken och bett med allvar och tro om nåd för sig själv och för sina åhörare.