Var detta en alltför stor iver, ett alltför stort intresse och en alltför stor begeistring som lades i dagen för att rädda ett enda människoliv? Det var det säkert inte, men vad är förlusten av ett timligt liv jämfört med förlusten av en förlorad själ? Om faran för att ett liv kan gå förlorat förmår väcka så starka känslor i människors hjärtan, bör då inte förlusten av en själ väcka ännu större iver hos dem som ger sig ut för att förstå vilken fara de befinner sig i som är borta från Kristus? Skall inte Guds tjänare visa lika mycket iver i arbetet för själars frälsning som det visades för den mans liv som låg begravd i en brunn?