Han betraktade Kungen i Hans skönhet och han glömde sig själv. Han såg helighetens majestät och visste att han själv var otillräcklig och ovärdig. Det var Guds budskap han skulle förkunna. Det var i Guds kraft och i Hans rättfärdighet han skulle vandra. Han var beredd att gå ut som himlens sändebud, utan fruktan för det mänskliga, eftersom han hade sett den Gudomlige. Han kunde stå utan fruktan inför jordiska monarker, eftersom han med bävan hade böjt sig för kungars Kung.