Föräldrarnas samtliga handlingar inverkar på deras barns framtid. När det satsas tid och pengar på yttre utsmyckningar och stillandet av en förvanskad aptit, främjar det fåfänga, själviskhet och lusta hos barnen. Mödrar klagar över, att de är så nedtyngda av bördor, att de saknar tid till, att instruera de små tålmodigt, och visa dem förståelse i deras besvikelser och prövningar. Unga hjärtan längtar innerligt efter förståelse och ömhet, och om de inte får detta från sina föräldrar, kommer de att söka sig till andra källor, som kan försätta deras sinnen och moral i fara. Jag har hört mödrar neka sina barn någon oskyldig förnöjelse, av brist på tid och omtanke, medan deras upptagna fingrar och trötta ögon flitigt ägnade sig åt självpyntning med några onödiga smycken, vilket endast leder till fåfänga och slöseri. ”Åt det håll, som kvisten böjs, lutar trädet.” När barnen närmar sig vuxen ålder, bär dessa lärdom frukt i form av stolthet och moralisk värdelöshet. Föräldrarna beklagar barnens brister, men är blinda för faktumet, att de blott inhöstar grödan, som de själva har sått.