De barn, som blir mest bortskämda, blir viljestarka, passionerade och kärlekslösa. Jag skulle önska, att deras föräldrar insåge, att både deras egen och barnens lycka (158) hänger på en klok och tidig upplärning. Vilka är dessa små, som är betrodda åt vår omsorg? Jo, de är unga medlemmar av Herrens familj. ”Ta denne son, denna dotter”, säger Han, ”uppfostra dem för Mig, och utrusta dem så, att de poleras till likheten med glansen hos ett palats, så att de kan stråla i Herrens salar.” Dyrbara arbete! Ett viktigt arbete! Ändå hör vi mödrar sucka längtansfullt efter ett större arbetsfält, för att uträtta missionsarbete. Om de bara finge resa till Afrika eller Indien, skulle de känna, att de uträttade något. Men att fatta tag i livets små plikter och utföra dem trofast och uthålligt, tycks vara ovidkommande för dem. Varför är det så? Är det inte ofta, för att moderns arbete inte uppskattas riktigt? Hon bär på otaliga bekymmer och bördor, som fadern sällan känner till. Han vänder ofta hem med sina bryderier och affärsförvecklingar, vilka överskuggar familjefriden, och om han inte vinner gehör för sina åsikter hemmavid, ger han ofta uttryck för sina känslor i form av otålighet och kverulans eller klagan. Han kan ståta med, vad han har uträttat i loppet av dagen, men i hans tankar utgör moderns arbete futtigheter, eller åtminstone undervärderar han det. För honom ter sig hennes bekymmer som småpotatis. Hon skall bara laga mat, och se efter barnen, som kan vara många, och hålla hemmet rent. Hon har hela dagen försökt, att hålla hemmets maskineri väl fungerande. Hon har försökt, ehuru trött och förvirrad, att tala vänligt och milt, samt att undervisa barnen och hålla dem på den rätta vägen. Allt detta har inneburit arbete och mycket tålamod från hennes sida. För eget vidkommande stoltserar hon ej. I hennes ögon har hon inte åstadkommit värst mycket. Men så förhåller det sig inte. Även om frukterna av hennes arbete inte är tydliga, vakar Guds änglar över den arbetstyngda modern, noterande hennes dagliga bördor. Hennes namn står aldrig i historieböckerna, ej heller tar hon emot världens ära och bifall, såsom mannen och fadern gör; men hennes namn odödliggörs i Guds bok. Hon gör, vad hon kan, och hennes ställning (159) i Guds ögon är högre, än kungens på hans tron; för hon arbetar med karaktärer, hon formar människosinnen.