”Så säger HERREN: Förbannad är den man som förtröstar på människor och söker sin styrka i det som är kött och vars hjärta vänder sig bort från HERREN. Han är som en torr buske på heden och får inte se något gott komma. Han måste bo på förbrända platser i öknen, i ett land med salthedar där ingen vistas. Men välsignad är den man som förtröstar på HERREN, den som har HERREN till sin förtröstan. Han är som ett träd planterat vid vatten och som sträcker ut sina rötter till bäcken. Det fruktar inte om hetta kommer, dess löv är alltid gröna. Det blir inte förskräckt om ett torrt år kommer, och det upphör aldrig att bära frukt. . . . . HERREN är Israels hopp. Alla som överger dig kommer på skam. De som avfaller från mig liknar en skrift i sanden. De har övergivit HERREN, källan med det levande vattnet. Hela mig, HERRE, så blir jag helad. Fräls mig, så blir jag frälst. Ty du är min lovsång.” {Kapitel 17:5-8, 13-14.}