I fall hälften så mycken iver, som nu uppvisas, för att förstå hedningarnas strålande tankar, skulle satsas på studiet av frälsningsplanen, skulle tusentals - som nu sitter i mörker - bli förtrollade av visdomen, renheten och upphöjdheten hos Guds satsningar och sanningar för vår skull; de skulle lyftas upp och bort från sig själva, förundrade och förbluffade över Guds kärlek och självnedlåtenhet, då Han utgav Sin enfödde Son för ett fallet släkte. Hur kommer det sig, att många är nöjda med, att dricka ur den orena strömmen, som flyter i förvirringens dal, när de kunde vederkvicka sina själar med bergens levande strömmar? Profeten frågar: ”Skall då snön från Libanons höga berg lämna mina åkerfält? Skall de friska vattnen som strömmar fjärran ifrån, sina ut?” Herren svarar: ”Men mitt folk har glömt mig och tänder rökelse åt avgudar, som har fått dem på fall där de färdas fram på de urgamla vägarna och slå{r} in på obanade vägar och stigar.” {Jeremia 18:14-15.}