En likgiltig och olydig studerande, som inte uppammar självaktning, som inte är allmänt välordnad, och som inte försöker att göra sitt bästa, skadar sig själv. Han avgör själv sin karaktärs särdrag, och uppmuntrar andra till, att överge sanning och redlighet, som, om det inte hade varit för hans skadliga inflytande, skulle töras värna om det sanna och ädla. En studerande, som känner sitt ansvar för, att vara trofast, och hjälpa sina instruktörer, bistår sig själv mer, än han biträder alla andra. Himmelen blickar med bifall ned på de studerande, som lägger sig vinn om, att göra det rätta, och är fast bestämda, att de skall vara uppriktiga gentemot Gud. Då erhåller de hjälp från Gud. Om Daniel och hans vänner, som stod fasta som en klippa på sanningen, står det skrivet: ”Åt dessa fyra unga män gav Gud kunskap och insikt i all slags skrift och vishet . . . . Han fann att de i alla frågor som krävde vishet och förstånd var tio gånger klokare än någon annan av de spåmän och besvärjare som fanns i hela hans rike.” {Danielsboken 1:17, 20.}