Det är sant, att den enskildes gudsvördnad i hög grad har gått förlorad i församlingen, och många Kristi bekännande efterföljare är så förblindade, att (255) de tror sig vara gudfruktiga, och de lägger ned sin tid och sina krafter på det världsliga. De medger ej, att alla deras förståndsförmågor har köpts av Kristus, och att de bör helga sina bästa beslut till Honom, så att Hans sak kan främjas. Men i stället för att komma med skarpa och klara tankar om sakens främjande, för att stärka och välsigna församlingen, brukar de sina krafter på, att främja sina egna intressen. De samlar icke med Kristus, utan leds bort från Honom genom sina ord och handlingar. De omger sina själar med en atmosfär, som är andligt ödeläggande. De säger sig vara Kristi efterföljare, men de känner Honom inte av erfarenhet. De praktiserar inte religion. De försöker inte, att vara kristna på samma sätt, som de utövar ett yrke. De bekänner sig tro den avancerade sanningen; men det är tydligt, att de håller den ute på förgården; för den utövar ingen helgande kraft på liv och karaktär. De erkänner inte, hur mycket står på spel; ty deras egna och andras själars frälsning äventyras. De vill inte kännas vid, att för att livet skall fungera, måste de utsätta sig för andlig tukt och upplärning, ja, gå i Kristi skola. Utan denna andliga disciplin, blir de likgiltiga, ovetande och outvecklade. Ej heller ser de nödvändigheten av andlig träning och kunskap, som utrustar dem för inflytelserika och nyttiga ställningar. Om de inte helgar sig själva helt till Gud, och blir elever i Hans skola, kommer de att utföra ett hafsartat arbete, som blir till skada för församlingen.