Oh, jag önskar så, att Himmelens Herre skulle öppna de många ögon, som nu är blinda, så att de kunde se sig själva så, som Gud ser dem, och ge dem en förnimmelse av det verk, som skall utföras på arbetsfälten. Men jag har inget hopp om, att alla de vädjanden (273) jag kommer med, skall göra någon nytta, med mindre Herren talar till själen och skriver Sina krav på hjärtats tavlor. Kan inte varje mänskligt redskap få en hög och äkta förnimmelse av, vad det vill säga, att få sig tilldelad en stor och betydelsefull plats i det inhemska missionsarbetet, utan måste de absolut bege sig till fjärran länder? Och när någon måste proklamera nådens budskap till dem långt borta, är det många, som måste proklamera budskapet till dem på nära håll. Våra skolor skall vara utbildningsanstalter, som kvalificerar unga till, att bli missionärer, både genom föreskrift och exempel. Måtte han, som arbetar som lärare, alltid hålla i sinnet, att dessa barn och unga har köpts för Guds Sons blod. De måste ledas till, att tro på Kristus som sin personlige Frälsare. Namnet på varje enskild troende är ingraverat i Hans handflator. Överherden blickar ned från den himmelska helgedomen på fåren på Hans äng. ”. . . han kallar på sina får och nämner dem med deras namn och för ut dem.” ”Men om någon syndar, har vi en som för vår talan inför Fadern – Jesus Kristus som är rättfärdig.” {Johannesevangeliet 10:3; Första Johannesbrevet 2:1.} Oh, dyrbara, välsignade sanning! Han behandlar ingen med likgiltighet.