Men många lärare har ringa böjelse för grundlighet i religiös utbildning. De är tillfreds med en halvhjärtad tjänst själva, varvid de endast tjänar Herren, för att undgå syndens straff. Deras kluvna hållning inverkar på deras undervisning. Den erfarenhet, som de inte själva önskar sig, är de heller inte ivriga, att se återspeglad hos eleverna. Det, som har getts dem som en välsignelse, har fösts åt sidan som ett farligt element. Den Helige Andes knackande på hjärteporten bemöts med Felix’ ord till Paulus: ”’Gå din väg för den här gången. När jag får tid skall jag kalla på dig.’” {Apostlagärningarna 24:25.} Andra välsignelser önskar de, men det, som Gud är mera villig att ge, än en far är att skänka sina barn goda gåvor; nämligen den Helige Ande, som ges överflödande enligt Guds obegränsade välvilja, och som när Han tas emot, har med Sig alla andra välsignelser i släptåg – vilka ord skall jag bruka, för att beskriva, hur Anden har bemötts? Den himmelske budbäraren har avvisats av halsstarriga individer. ”Så här långt, men inte längre, får Du gå med mina studerande. Vi har inget behov av hänryckelse på vår skola, ingen upphetsning. Det behagar oss långt bättre, att inverka på de studerande i egen kraft.” På så sätt har förakt visats Guds nådige budbärare, den Helige Ande.