Lärarstaben höll enskilda överläggningar, för att bestämma bäst tillvägagående. Det hördes en röst vid samrådet, som motverkade planerna på disciplin och ordning. Den förstående stämman yttrade oförsiktiga ord till de studerande om samrådets överläggningar. Dessa yttringar uppfångade de studerande. De menade, att en sådan lärarinna hade helt rätt, att hon var en duktig lärarinna. Hon visade (455) de felande förståelse. Därigenom erhöll inte händerna bärande tunga bördor kraft, utan försvagades än mer. Insatserna, för att driva det onda tillbaka, ansågs för hårda och kärlekslösa. ”Ungdomar måste få ha skoj”, upprepades av andra, andefattiga röster. Ett ord här och där efterlämnade sitt skadliga avtryck; och de felande begrep, att det fanns de på skolan, som ej såg på deras bedrägliga och falska handlingssätt som en stor synd. Men att ständigt försvara den felandes sak, utan att ställa honom till ansvar för, att han har övergett rättfärdighet, sanning och bestående renhet, utgör en allvarlig synd emot Gud.