En del föräldrar, liksom vissa lärare, tycks glömma bort, att de själva en gång har varit barn. De är förnäma, kalla och oförstående. Var de än kommer i kontakt med unga, i hemmet, i grundskolan, i Sabbatsskolan, eller i församlingen, bevarar de samma min av myndighet, och deras anleten bär ständigt ett högtidligt och tillrättavisande uttryck. Barnslig munterhet eller nyckfullhet, de ungas rastlösa aktiviteter, finner ingen ursäkt, inget förbarmande, för deras blickar. Obetydliga förseelser behandlas som allvarliga synder. En sådan uppfostran är inte Kristuslik. Barn, som på detta vis uppfostras till, att fasa för sina föräldrar eller lärare, kommer ej att älska dem; ej heller betror de dem med sina barnsliga erfarenheter. Några av sinnets och hjärtats dyrbaraste egenskaper fryser ihjäl, som en ömtålig planta i kallblåsten.