Jesus, som var sin Faders härlighets återsken, räknade inte »jämlikheten med Gud såsom ett byte, utan utblottade sig själv, i det han antog tjänare-skepnad». — Fil. 2:6, 7. Under sitt liv på jorden genomgick han alla mänskliga förödmjukelser. Han levde inte som konung med krav på hyllning, utan som en, vars mission var att tjäna andra. I hans umgängessätt fanns ingen ofördragsam och intolerant stränghet. Världens Frälsare ägde en högre natur än änglarna, men med hans gudomlighet förenades ett saktmod och en ödmjukhet, som avsåg att dra alla till honom.